fredag 19 augusti 2011

förvåning och omsorg


Fick ett kalevala armband av
min arbetsgivare för min jobbinsats.

Människor slutar aldrig att förvåna mig.
Idag var min sista arbetsdag på Kotivalli.
Responsen var väldigt positiv. Jag riktigt
prisades och "oioi, vi vill inte alls släppa iväg dig".
"Vi har varit sååå nöjda!" "sä oot niin ihana"
och jag tackar och tar emot och funderar vad har jag
egentligen gjort? Skött mitt jobb och varit mig själv.
Inte mer än så. Men tydligen räckte det.
Men så är det ju ofta. Att det är hemskt litet
som behövs för att göra någon glad. Talade en
knapp halvtimme med en gammal dam och efter
en kram och en försäkran om att ingen tycker illa om henne
så önska hon att jag var hennes dotter och
lova komma ihåg mig med pengar. Bara för att jag
orka lyssna på hennes livshistoria en stund. Nåväl.
Helt fantastiska medarbetare och rara
invånare i vilket fall som helst. Om jag far tillbaka
nästa år vet jag ändå inte. Det är trots allt tungt
att umgås med ledsna gamla människor
och inte ha tid för dem. (Varför har man inte anställda
vars enda arbetsuppgift vore att tala och stimulera invånarna?)
Det har varit en väldigt nyttig och fin erfarenhet.
Nu, framåt.

1 kommentar:

kata sa...

helt fantastiskt fint:)