en massa babbel

Kände för att babbla lite. Tänkte att det är mindre knäppt

att babbla här än högt för mig själv. Fast jag kanske gör det

ändå.

Igår när vi var hos Jannica fick vi reda på

att det hittats en kanin (jag slår vad om att det

ändå är en hare haha!) som nu behövde ett hem.

Utan att tänka sa jag att nämen jag vill ha den.

Blev lite förvånad på mig själv. Men alltså det kändes så rätt

när jag sa det. Jag bara märkte att faen, det är just det jag vill.

Som när man va liten och gnällde till sina föräldrar. Mamma, mamma

jag vill ha en kanin! just så är det nu. Enda sedan Snusan o Lennis dog har

det kännts som att det fattas något. Det var så tungt när de dog att jag tänkte,

aldrig mer. Men nu känns det annorlunda. För nu vet jag också att jag kommer

att ha tid för den. Jag kommer att få en ny vän. och som jag saknat det där självklara,

okonstlade sällskapet som bara ett djur kan ge. Så även om upphittade kaninen

inte blir min skall jag på ett eller annat sätt skaffa en. Det gör mig riktigt glad.

Började sakna min dubbelsäng en kväll.
Min fina, vita, sköna dubbelsäng.

Tänkte på alla fina minnen som kopplas till den.

Mindes speciellt den där ena vintermorgonen.

Jag vaknade före Ruben (som alltid). Tittade

ut genom fönstren. Det var ett magiskt blått sken

och vita duniga snöflingor dalade sakta, sakta ner.

Såg sedan på Ruben som låg där brevid och sov fridfullt.

Och fylldes av en sån där enkel och stillsam lycka.

Idag har jag gjort absolut ingenting. Vaknat, somnat om,

ätit två morgonmål, druckit glögg, sett på film och knappt
lämnat sängen. Men jag njuter av den här trögis moden.

Det är så skönt, då man själv valt att ha det så. Därför jag skall

göra absolut ingenting. Fortsätta dagdrömma, babbla

för mig själv och riktigt tröga mig igenom den här söndagen.

Hoppas ni också har en sådan söndag som ni vill ha. Puss!

ps. Fast det kan hända att jag far ut o fota i mörkret ännu.