torsdag 19 april 2012

det oskrivna, kluvna inlägget

Jag vet inte riktigt om jag alls borde skriva om det här som jag tänker
skriva om nu. Men jag skriver nu ändå och sen får jag ångra mig efteråt.

Ni vet att jag har haft ont i knäet nu för en ganska lång tid. Det betyder att
jag inte har kunnat göra mina spring rundor. Det betyder att jag inte får njuta av
landskapen, vädret, känslan av hur musklerna rör sig, den rytmiska andingen,
adrenalinet och att det sköna endorfinet jag får efteråt. Det betyder också att
jag inte kan slafsa i mig mat hursomhelst utan att gå upp i vikt.
Slutsats - jag har inte kunnat springa och har gått upp i vikt.

Hela våren har jag haft ett helt uselt, alltså helt bedrövligt förtoende för
mitt utseende. Inga kläder sitter bra och jag har känt mig bara klumpig
och obekväm. Naturligtvis är
det här bara något sådant som jag själv ser.
För det är ju så med utseenden, det är
bara du själv som bryr dig.
Så varför bryr jag mig? Ja, säg det. Påverkad av norm,
massmedia och människor jag känner, allt och alla. Det talas en himla massa
om utseende. och jag är så förbannat trött
på det. Jag har ingen nytta av
någons annans utseende, den kan inte trösta mig, ge goda råd
eller få mig att skratta (att skratta på någons annans bekostnad
räknas definitivt inte ). Ett gott hjärta hjälper mig dock desto mer och
är faktiskt det enda som i slutändan har någon
betydelse.
Och ändå, ändå är jag så jävla utseende fixerad när det kommer
till mig själv.
Jag har liksom inte fattat att ingen egentligen bryr
sig och att det inte har någon livsviktig skillnad. och även om jag kanske
nu har den vetskapen så har den ändå inte lyckats hjälpa mig.
Fortsätter att undvika spegeln eller sen får jag lust att gråta om jag kollat.

Varför jag inte utövat någon annan form av motion beror mest på att jag
inte haft råd eller sen har det inte varit tillräckligt givande. Motion har en
konstig inverkan på mig. Så fort
jag motionerar försvinner ångesten.
Ingen skillnad att väger jag samma sak som innan jag motionerade men
bara faktumet att jag fått göra det som jag gillar mest utrotar alla onödiga
tankar.. nästan. Eller så har jag trott. Jag är inte riktigt säker.

Jag har äntligen fått pengar och har därmed i födispresent
skaffat ett gymkort. Jag H A T A R gym. En massa klockor, siffror,
instängd luft, tävling, kalorier och hjälpmedel
för att du skall kunna
röra på dig. Man kan ju visserligen skita i sådant, vilket jag med all våld
försöker göra. Det är aldrig häslosamt att fixera sig vid något.
Gymmet står liksom emot alla mina värderingar.
Just nu är jag ändå så evinnerligt glad över att det finns ett sådant alternativ.
Nu kan jag motionera hur mycket jag vill (för ett visst pris och viss tidtabell)
utan att mitt knä förhindrar mig. Det känns jätte bra. Ångesten har släppt.
Nu frågar jag mig själv att gör jag det
här pårktigt endast för motionens skull?
Sanningen nej,inte just nu. Just nu försöker jag också delvis komma ner till
min normala vikt. Efter det hoppas jag att jag skulle kunna slänga allt
som har med utseende att göra åt helvete o fokusera på att njuta. Jag hade
bara önskat att jag skulle ha kunnat göra det innan jag svettades i en
grotta bland en massa andra människor.

Jag ville egentligen inte skriva det här inlägget eftersom jag, som ni
kanske förstått på texten,
är urled på allt utseende tjafs. Alla skulle må så
mycket bättre om man inte talade och lade så stor tid och energi på det hela.
Men så skrev jag nu ändå. För att ja.. vara ärlig. Och för att se
hur löjligt det ser ut som nerskrivet. För i mitt huvud blir allt alltid
mycket större innan det blir
utskrivet eller sagt.

Det som kanske förbryllar mig mest är hur mycket jag tänker på sådant här.
För egentligen, innerst inne bryr jag mig skit i sådant här och har alltid gjort.
Jag tror att triggern var det att
jag inte hade den tryggheten att "jag kan springa
(bort det, i vissa perioder) nästa vecka".
Jag vet inte om det är bra eller dåligt att mitt knä är ont. Annars skulle
jag fortsätta som vanligt och allt som oftast vara tillfreds med mig själv men
nu gav knäet upphov till en massa ångest och en massa funderingar.
Är jag ens klokare? Fanns det någon lärdom? Ingen aning. men en sak
vet jag i varje fall och det är att

Det är bara jag som kan hjälpa mig.

(jag orkar inte läsa igenom det, hoppas där inte är en massa osammanhängande smörja)
PS. Jag försöker inte få någå "Mandi du är fin" kommentarer, jag vet det nog själv.

7 kommentarer:

Jannica sa...

Ett steg mot det bättre är att skriva ner sina tankar och fundera på dem. Kämpa på! Huvudsaken är att du vet att det bara är i ditt huvud. kram

Lina sa...

Jag känner så igen mig och det är hemskt. Skador och annat skit som förhindrar en att röra på sig just så som man vill är otroligt störande. Hoppas ditt knä blir bättre och att din självkänsla höjs igen. Du är otroligt fin! kram <3

Anonym sa...

Tack båda, jag skall göra mitt bästa! kram <3 /mandi

Anonym sa...

Jag vet precis vad du talar om... Ett tips till dig, om ditt knä klarar av detta, är att fara och simma eller vattenspringa. Speciellt vattenlöpning tränar samma muskler som då du springer vanligt, och rörelse i vatten är bra för hela kroppen, och riktigt roligt! :) lycka till!

Kira sa...

Jag tänkter endå säga det, mandi du är fin <3

Jag tycker att fast man vet sånt så är det bra att höra det ibland.
<3

Anonym sa...

oj, men tack vad ni är snälla<3 och tack för att ni kommenterar!
Kira du är jätte fin<3 /mandi

Anni-Maria sa...

Förlåt Mandi, att jag är så här och sen du måste lyssna på mig nästan varje dag. Förlåt. Ändå, du är fin, jag måste nog också säga det!