2012-2013

2012, ett år, ett så himla tudelat år.
Min första instinkt är att jag skulle vilja glömma det
här året. Jag tänker på en massa tunga saker som berörde
mig psykiskt väldigt mycket. Knäet tog och tar fortfarande ont.
Att måsta lämna bort en av mina favorit sysselsättningar, springning
har varit väldigt frustrerande och jag är fortfarande inte okej med det.
Jag märkte att operationerna gnagde. Blev fruktansvärt arg på mina föräldrar
för att jag inte kunde förstå hur de kunde vara så likgiltiga. Ställde dem
mot väggen och förstod att de inte alls var medvetna om hur traumatiskt
det hade varit. Även om jag fortfarande inte kan förstå hur det undgick dem
så kändes det ändå tusen gånger bättre att få någonslags förklaring och äntligen
få stödet av dem som jag behövde. Skrev även ner hela grejen. Grät oavbrutet i
två timmar under processen och har nu på hösten även filmat in när jag berättar
om operationerna. Det börjar kännas att jag så småningom kan lägga det bakom mig.
Hade prestationsångest, kände mig usel i skolan, hade grym utseendeångest och
ångest för att jag inte fått något sommarjobb även fast jag sökt som en galning.
Ruben och jag gjorde en resa som inte alls blev som tänkt, men som i slutändan
var väldigt fin och väldigt, väldigt viktig. Sommaren kom äntligen men det var kallt,
jag åt dåligt och gick sönder av för mycket jobb. Jag frågade Ruben om han ville
förlova sig med mig. Opa dog i hjärnblödning över en natt, natten efter konstens natt.
Jag hade aldrig sett min pappa gråta. Att se sin älskade pappa hulk-vrål-gråta var
förskräckligt obehagligt och hjärtskärande. den 19.8.12 blev jag och Ruben förlovade.
Och även om det är en symbolisk grej och inte inverkar desto mer, var det ett väldigt
viktig löfte för mig. Vår förlovning är en av de få grejerna som gjorde att 2012 ändå
på sitt sätt var ett fantastiskt år. För min finaste Ruben lovade att vi skall vara
tillsammans hela livet, och jag kan inte tänka mig något bättre än det!
Skolan började och jag bodde i en egen etta i Jakobstad, 200, från skolan. Ruben
bodde i Vasa 400km närmare, men ändå 100km för långt borta. Terminstarten var
fruktansvärt intensiv och jag kände att jag inte orkade alls. Var förskräckligt utmattad
och vet inte ännu heller om jag har kommit ifrån den utmattningen. Jag var vansinnigt
ledsen över att Ruben och jag inte kunde träffas så ofta som jag trott. Så en dag, i Rubens
rum på lärkan beslöt vi att, vi helt enkelt måste flytta ihop. till vilket pris som helst.
priset var 100km skolresa, som kostar 20 euro per dag och som tvingar Ruben till
att ta ett studielån för att jag skall ha råd att fara till skolan. Priset är 3h resa på morgonen
och att tidigast vara hemma kl 5, fastän du slutat kl 3. Men det är ALLA gånger värt det.
Att flytta ihop med Ruben är det bästa jag gjort och jag älskar att bo tillsammans.
Jag stressade, kände mig lugn, läste, hade penga ångest, blev ännu bättre vän med Julia
och lärde mig en massa nya saker om Ruben och mig. Jag blev ombedd att hålla utsälling på Ritz,
fick tredje pris i en fototävling och för tillfället ritar jag för kyrkpressen. Jullovet har
varit fantastiskt fint men också jobbigt på grund av att magen har tagit ont, super ont
nästan varje dag. Jag känner mig både stark och väldigt skör samtidigt.
Så mitt löfte för år 2013 är att inte göra det så svårt för mig, utan ta den lättaste vägen.
Det blir precis lika bra ändå, och jag slipper en massa tårar. Och jag tänker definitivt
inte glömma år 2012, för jag har lärt mig så himla mycket och 2013 kan bara bli bättre!

edit:
Glömde att nämna den fantastiska, galna nyårsfesten vi hade hemma hos Ruben med
alla kära samlade, det kändes bra att lämna det galna 2012 eftersig och inleda 2013 med
brakfest! Tack alla fina<3 br="br">