det är inte så tokigt ändå

Jag har, som alltid, funderat väldigt mycket på mig själv och på mitt liv. Varför känns det som att livet ofta är lite onödigt svårt? Varför är det alltid (ur mitt tycke) jag som råkar ut för sådant här? Har jag gjort något så oförlåtligt att jag är tvungen att sota för resten av mitt liv? Varför har de senaste fyra åren varit så tunga? Det känns som att jag ständigt utsätts för prövningar och hinner knappt pusta ut från den förra innan jag är mitt i en ny prövning. Jag är ju så känslig, en utmaning räcker länge och finns kvar i sinnet många år framöver. Behöver jag faktiskt utstå: Kronisk IBS, att ha kört på en människa, skräck för halka med bil,  hamna betala tillbaks enorma summor för en annan människas försummelse, elaka kommentarer, en onödig och fruktansvärt traumatisk operation, en vidrig gynekolog undersökning, läkarskräck, burn -out, kära som är sjuka eller mår dåligt, död, andras cancer, depression, stress för pengar, dålig självkänsla, sjukt knä, sjuk buk, sjuk rygg, sjukt lår, sjuka tarmar, sjuka ljumskar och endometrios? VA?! BEHÖVER JAG?!!!! Det är som om jag knappt orkar reagera när något dåligt händer. Det har kommit så mycket skit under en så kort tid så vad fan låt komma då, om det nu är meningen! Jag får väl gråta lite mer då bara.

och allt jag önskar är att få lämnas ifred. Snälla, snälla kan jag inte bara få leva mitt liv? Vardagen är helt tillräckligt knepig som den är. Jag förstår hur bra som helst att ta vara på goda stunder och leva i nuet ändå.

och det är väl det som jag får göra. När jag inte kan påverka eller förutse det som händer mig, så finns det väl inget annat alternativ än att bita i sura äpplet. Istället vara nöjd över vitaminerna och näringen trots den bittra smaken och gasen i magen äpplet ger mig. För nog har jag det bra trots allt.

Jag vill leva, jag är lycklig, jag är älskad, jag är kär, jag är förlovad, jag har fina vänner, släkt och familj, jag byggt upp mitt liv så som jag vill ha det, jag är nöjd över mina yrkesval, jag har vågat och jag klarar av det här. Fastän jag ofta undrar hur jag skall orka, så orkar jag ändå alltid på något mystiskt sätt. Mitt liv är inte så tokigt ändå, nog tokigt, men inte så tokigt.

Vi tar en dag i taget som Ruben säger.