Ljumskhelvete och ansvar

Nu har jag haft ont i mina ljumskar i ett halvt år. Det betyder att jag varit stillasittande lika länge. Vilket i sin tur betyder att jag snart måste förnya min garderob med kläder i större storlek. Och det gör mig obekväm. Otroligt obekväm. Innan ljumskhelvetet var jag, hör och häpna, tämligen nöjd med mig själv. Jag var relativt tillfreds och bekväm. Men nu är det inte roligt längre. Efter sex månader med mycket tid att tänka och undvika spegeln har jag blivit arg. För det slog mig plötsligt. Vår kultur har givit oss ett ansvar över vårt utseende.

Kul eller hur? Åh - men åtminstone har du två ansvar att välja mellan:

Antingen följer du det rådande idealet/normen och ser till att du är tight, fit, trimmad och "snygg". Om du känner att du är över allt det där (eller omöjligt kan passa in i idealet hur trim du än är) kan du välja att ta ansvar för att intala dig själv att du är snygg ändå. Du skall då komma ihåg att nypa i dina lovehandles säga att de är fina och att dina celluliter visst är vackra och att dina sneda tänder är super charmiga. För allt är ju bara mellan öronen visst? Det är ju vårt eget fel om vi inte tar ansvar för hur vi ser på oss själva.

Men vad om man inte vill ha ett ansvar? Vad om man inte orkar vara tight och snygg och vad om man inte orkar säga åt sig själv att man är vacker?  Tänk om jag aldrig behövde orka, tänk om man bara fick vara. Tänk om man inte hade ett ansvar? Tänk om allt det här skötte sig själv.

Tänk vad skönt.