Skönhet förändrar verklighetens yta. Och jag funderar också på den mer vedertagna sanningen, nämligen att jakten på ren skönhet är en fälla, ett snabbspår till bitterhet och sorg, att skönhet måste förenas med något mer meningsfullt.
Fast vad är detta något? Varför är jag skapad på det sätt jag är? Varför bryr jag mig om allt som är fel och struntar i allt som är rätt? Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: hur kan jag så tydligt se att allt jag älskar eller bryr mig om är illusion, och att det ändå är så att allt som är värt att leva för finns i den förtrollningen, åtminstone för mig?
Fast vad är detta något? Varför är jag skapad på det sätt jag är? Varför bryr jag mig om allt som är fel och struntar i allt som är rätt? Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: hur kan jag så tydligt se att allt jag älskar eller bryr mig om är illusion, och att det ändå är så att allt som är värt att leva för finns i den förtrollningen, åtminstone för mig?
(…) Och hur gärna jag än vill tro att det finns en sanning bortom illusionen, har jag kommit att inse att det inte finns någon sanning bortom illusionen.
För mellan “verkligheten” å ena sidan och den punkt där medvetandet stöter på verkligheten finns en mellanzon, en regnbågsudd där skönheten blir till, där två mycket olika ytor blandas och flyter samman för att tillhandahålla det som livet inte förser oss med, och det är här som all konst existerar, och all magi.
Och jag skulle också vilja säga all kärlek.
För mellan “verkligheten” å ena sidan och den punkt där medvetandet stöter på verkligheten finns en mellanzon, en regnbågsudd där skönheten blir till, där två mycket olika ytor blandas och flyter samman för att tillhandahålla det som livet inte förser oss med, och det är här som all konst existerar, och all magi.
Och jag skulle också vilja säga all kärlek.
ur Steglitsan av Donna Tartt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar