söndag 23 november 2014

95. fall vita snö

Tillsvidare har självhjälpen gått bra. Jag har knappt tänkt på slutarbetet utan sysselsatt mig med filmer, bra samtal med vänner, sudoku, promenader och våga mig till simhallen. Det känns rätt bra nu. Tog naturligtvis i helt för mycket vid simningen och känner mig rätt söndrig och är lätt oroad över det, men planerar ändå snart en till tur till simhallen. Men den här gången kanske för att vattenlöpa. Rörelserna vid vattenlöpning borde vara bättre för onda ljumskar och stärker säkert dessutom bäckenbottnets muskulatur. Just nu njuter jag även extra av de stora vackra snöflingorna som dalar ner. Utomhusluften är frisk och sovrummet var så ljust när jag vaknade idag att jag trodde solen sken. Nu har de visserligen lovat regn för imorgon men det är väldigt fint för stunden. Inkommande vecka är fylld av ombrytning för Arena tidningen vilket blir både stressigt och himla kul samtidigt. Min kreativa nerv mår bra i varje fall. Jag drömmer om att paja Viggo och mina förhoppningar är inte helt osannolika då han varit mycket modig på senaste tiden. Hans prat är dock fortfarande ett olöst mysterium. Vad vill han?
Imorgon hoppas jag på en kort och lugn promenad och på att kanske ha ro att göra ett kort blogginlägg.



onsdag 19 november 2014

94. Vardagsbra

1. En morgon var träden täckta i rimfrost och dimma

2. Viggo blir modigare och modigare. För några dagar sedan började han prata. Vad han vill säga är dock oklart.

3. Jag löste ett medelsvårt(lätt) sudoku! Glömt bort hur roligt det är. 

4. Ikväll blir det Rockidolen på Ollis. Jag skall ha glittriga strumpbyxor och sörpla på cola, Kanske blir det dans också!

5. Var på en fin och intressant utställning med Ruben för någon vecka sedan. En fick ta med gratis utställningskatalog = bra för inspirationen!

6. Kata kommer på fredagen! Jag tänker mig fina samtal och god mat! Alltid bra med vänterapi. 

93. Help me from myself

Jag har bestämt mig för att hjälpa mig från mig själv (Tack vare Ruben). Jag har varit lite för länge och lite för djupt i ångestträsket. 100happydays skulle ju faktiskt vara HAPPY days, sättet för mig att lyfta fram allt det goda jag ändå har och inte nuharjagångestigen. Så nu med sju-sex inlägg kvar så skall jag verkligen försöka fokusera på allt bra.
För jag inser nu att jag var väldigt nära att vira in mig i offerkoftan och göra smärtan till min identitet. Och det är ju så himla svårt för mig. För samtidigt som jag borde fokusera på det som är bra mår jag paradoxalt nog bra av att få tala om det som gör att jag mår dåligt. Problemet är att hitta balansen. Att få lufta min ångest men inte gräva ner mig. Jag antar att det är extra svårt nu då det som stimulerar mig mest för tillfället är slutarbetet - som handlar om min ångest och mina smärtor. Vilket ger mig svårigheter att komma bort från mig själv.
Men efter tre gråtdagar fick det vara nog. Ett samtal på några timmar med Ruben gav mig tillräckligt mod att kasta av mig koftan och, hör och häpna, dra på mig min ny-införskaffade simdräkt. Ja, jag och ostrumpan skall våga oss till simhallen. Därpå tänker jag även låna en bok som inte handlar om psykotraumatologi eller "hur jag använder min ångest". Bäst vore kanske en fantasybok som för mig till en helt annan värld och verklighet. Och så är det nu bara att ta tummen ur rumpan och börja röra på mig litet. För jag vet ju, jag vet ju att det känns så mycket bättre då. Jag måste hjälpa mig själv nu!




(En parentes: Det här med smärta och identitet är så himla svårt. För pga Ibs:n har jag ju faktiskt smärtor som hindrar mig från att leva som jag vill, vilket formar mig. Jag är den som inte kan dricka alkohol och jag är den som måste klippa upp mina strumpbyxor för att de inte skall spänna på min uppsvällda mage och för att kanske bli du med smärtorna så känner jag att jag måste göra dem som en del av min identitet. Av någon anledning känns det lättare då. Men är det tokigt? Skjuter jag mig själv i benet då?)

måndag 17 november 2014

92. lyckomandeln

Jag dansar för Viggo men han ser mest skrämd ut. Jag kokar tre ägg, äter dem medan jag funderar på vad jag skall köpa för mat idag. Plasternacka, broccoli, getost och krossade hasselnötter. Tänker på den där ena scenen i The Devil wears Prada då Emily Blunt berättar om sin diet "and just when I am about to faint I eat a cube of cheese" och jag skrattar för mig själv och tänker att i mitt fall skulle det passa bättre med ca ett halvt kilo. Gud vad jag älskar ost. Då kommer jag att tänka på en gangster karaktär i The Wire som heter Cheese (galet störande karaktär) och hur Ruben tyckte att namnet kunde passa mig med. Agreed, tänker jag. Jag tänker vidare på hur bra smeknamnet ostmandeln kunde passa mig då min kost för tillfället består av väldigt mycket mandelmjölk och väldigt mycket ost. Kommer på att Hanna några gånger sagt mandel till mig och kommer ihåg den gången då Ruben och jag låg i sängen och han sade något om att jag är hans lyckomandel eller något liknande, ni vet sådär som de bara säger i filmer. Och gårdagens depp känns lite längre bort.

fredag 14 november 2014

91. Sexy!

Jag kom över den här videon på Hannah Metz blogg och världen blev med ens lite roligare att vara i. Vilken underbar video! Så otroligt befriande med "rätt" sorts sexighet. Subjektet är sexigt på egna villkor, sexigheten är under hens kontroll och subjektet har till synes fler lager till sig förutom sexighet. Att där sedan även syns oretuscherade kroppar och vackra underkläder är ju nästan för bra för att vara sant.
Tänk att sexigt istället för att vara ångestfyllt, kan vara roligt för engångsskull!

Hoppas jag får länken att fungera!

http://vimeo.com/87006400

video

torsdag 13 november 2014

90. Kompromissen.

Jag vet att livet är fyllt av kompromisser och det är egentligen inget som upprör mig särskilt mycket. Men nu har jag, i ungefär ett par veckor, varit väldigt besviken och störd på att det känns som att jag ständigt måste kompromissa med allt. Ja, jag kan äta special pizza men jag kan inte äta vegansk borstjsoppa. Ja, jag har kläder men inget som är både fint och megabekvämt. Ja, jag har ingen dödlig sjukdom men jag har ändå ont hela tiden. Ja, jag har underbar kärlek men hälften av mina stödpersoner befinner sig alltför långt borta. Ja, jag kan ringa men jag tycker inte om att tala i telefon. Ja, jag har pengar på kontot men de är reserverade till slutarbetet. Ja, jag kan röra på mig litet men jag kan inte springa. Ja, jag kan låna böcker men jag har inte tid att läsa skönlitteratur. Ja, det är bra men samtidigt dåligt också. Och så är livet. Men någon hejd får det väl också vara? Inte skall jag väl behöva kompromissa med precis allt!?

En kompromiss jag kan leva med: Jag vill planera bröllop men måste vänta till efter nyåret.


tisdag 11 november 2014

89. slutarbetspeppen

Råkade radera en mapp med bilder som skulle med till slutarbetet… till all tur kan jag rekonstruera bilderna utan större svårigheter - men surt ändå! Hittade även bortglömda bilder från hösten och tänker att det var en vacker kväll men att jag trots det inte längtar dit. Just nu ser jag bara framåtframåt.
Idag har jag skrivit ett stycket om trauma och påbörjat lite bakgrunds-skriverier. På torsdagen layoutade jag färdigt boken som skall till Gumbostrand utställningen, 64 sidor och ett par dagar innan skickade jag bilderna för att monteras. Igår funderade jag huruvida jag trots allt borde ha mjuka pärmar istället för hårda och bokade studioutrustning för yle arbetet på lördagen. Jag börjar bli disträ igen men känner ingen stress för slutarbetet. Tvärtom gottar jag mig i känslan av att få djupdyka. Att skapa är ju det jag gillar bäst.
Fick även ny energi av en lärare jag åker buss med, hon gav mig massa bra åsikter och tips och så känns det alltid bra när jag märker att jag påriktigt kan ämnet och skrivandet flyter på obehindrat. Pepp!






måndag 3 november 2014

88. icke kul

På tal om böcker så finns det nästan inget som jag avskyr mer än när författaren försöker
skriva roligt, med stark betoning på försöker. Boken jag köpt på loppis visade sig vara just sådan.
Som när huvudpersonen är så upptagen av att babbla att han inte märker när mannen han talar med
får en hjärtattack och dör?! Och det hela skrivs som humor? Jag menar hur upptagen en än är av sig själv skulle en nog märka om personen bredvid en får anfall och dör va! Usch alltså, vilken besvikelse.
Till näst är jag ute efter en bra bok av en finlandssvensk eller svensk författare. Läser helt för mycket halv taskiga översättningar. Tips mottages gärna!