90. Kompromissen.

Jag vet att livet är fyllt av kompromisser och det är egentligen inget som upprör mig särskilt mycket. Men nu har jag, i ungefär ett par veckor, varit väldigt besviken och störd på att det känns som att jag ständigt måste kompromissa med allt. Ja, jag kan äta special pizza men jag kan inte äta vegansk borstjsoppa. Ja, jag har kläder men inget som är både fint och megabekvämt. Ja, jag har ingen dödlig sjukdom men jag har ändå ont hela tiden. Ja, jag har underbar kärlek men hälften av mina stödpersoner befinner sig alltför långt borta. Ja, jag kan ringa men jag tycker inte om att tala i telefon. Ja, jag har pengar på kontot men de är reserverade till slutarbetet. Ja, jag kan röra på mig litet men jag kan inte springa. Ja, jag kan låna böcker men jag har inte tid att läsa skönlitteratur. Ja, det är bra men samtidigt dåligt också. Och så är livet. Men någon hejd får det väl också vara? Inte skall jag väl behöva kompromissa med precis allt!?

En kompromiss jag kan leva med: Jag vill planera bröllop men måste vänta till efter nyåret.