Det som är

bild: Lars Rebers

Det känns som att jag står inför ett brytningsskede. Jag hoppas att jag gör det. Jag känner en sedan länge bortglömd iver. En iver för mat. Inte en "åh vad jag längtar efter rödbetor och karelskapiroger", utan en "jaha, hur kan jag laga en egen version av det här då?". Jag saknar visserligen fortfarande rödbetor och blomkål av hela mitt hjärta men känner mig inte alltför nedslagen. Tvärtom ser jag nästan litet fram emot utmaningen i att hitta på rätter med allt jag tycker om som ändå är relativt tarmvänliga. Jag har hittat på en hel del nya rätter jag njuter av och känner en allt mindre stress över mat och tarm. Min mage är ständigt svullen och uppblåst men mer sällan ond. Horrormagen har jag inte upplevt på länge (senast på hösten tror jag minsann). Jag har mindre ångest över gas och tarmfunktioner och känner en livskvalité återvända. Jag skäms mindre och vågar allt oftare gå på toaletten hos andra trots nyckfull nöd. Jag är inte lika rädd mer. Och det är kanske det skönaste. Jag är osäker på hur mycket som tarmen eventuellt repat sig och hur mycket som är tack vare psyket. Det nyfunna modet är egentligen inte alls nytt utan har byggts upp under fem års tid. Jag har bit för bit kämpat för att återfå kontrollen över mitt liv. Men precis som livet förändras förändras också tarmen. Jag har ingen aning om hur tarmen kommer att fungera imorgon. Vilket bekymrar mig. Dock inte så mycket.