Slutarbetsåret

Det slår mig ibland att det faktiskt är mitt slutarbetsår. Sedan är jag klar. Jag har min examen och tänker inte ta upp en magisterexamen på många år. Och jag känner att jag skulle vilja fokusera mer på det. Njuta av att vara sista årets studerande. Nu har jag så mycket andra tankar som kretsar kring daghemsarbete och bröllop. Å andra sidan är det kanske bäst så här. Att jag inte har tid att tänka för mycket. Jag har ju lätt för att panikera över påhittade scenarion. Älta över något som eventuellt aldrig inträffar och sådär.

Det är ändå en svindlande tanke att faktiskt examinera efter fyra års studier. Nästan ogripbart. Vad har jag åstadkommit och vad skall jag åstadkomma? Den främsta känslan är lyckligtvis belåtenhet.

Jag är självsäker i mitt bildspråk, känner mig kreativ och är nyfiken på nya utmaningar. Jag har producerat ett slutarbete som motsvarar mina förväntningar och lärt en hel del om mig själv på vägen. Vilken tur att mitt undermedvetna styrde mig mot Silvergrön. Jag vågar nästan inte ens tänka hur annorlunda min situation skulle vara om det inte vore för det här arbetet. Hur mycket mod och beslutsamhet arbetet gett mig. Allt skall tammifan* ordna sig!
Särskilt idag känner jag  det är dags att sluta tycka synd om mig själv. Förhoppningsvis är det en bestående känsla, eller åtminstone en känsla som sträcker sig litet längre än idag.

*Gärna med en uppskruvad sibbodialekt à la papa